Därför är aloe vera så uppskattad i hudvård

Aloe vera har använts som en läkeväxt och ett förskönande medel i tusentals år och lika flitigt använd är den än idag. Det är en fantastisk multifunktionell produkt som kan användas inifrån och ut. I det här inlägget kan du läsa om vad aloe vera innehåller och varför den kommit att bli så uppskattad inom hudvård.

Vad är aloe vera?

Aloe vera är en art i familjen afodillväxter som man tror har sitt ursprung i Nordafrika och ögrupperna Kanarieöarna, Madeira och Cabo Verde. Numera är aloe veran naturaliserad på många håll i värden som erbjuder subtropiska klimat så som till exempel i Västindien, södra Nordamerika och Mexiko.

Aloe vera är en suckulent växt, vilket betyder att det är en växttyp som kan lagra vatten. Växten saknar stam och får rikligt med sidoskott. Dom uppåtväxande gröna bladen sitter i en rosett och blir cirka 40-60 cm långa och 6-7 cm breda. Det är det genomskinliga gel-liknande köttet i växtens blad som man tar tillvara på och använder som aloe vera gel.

Det finns mer än en sorts aloe vera. Faktum är att det uppskattningsvis existerar runt 420 olika arter. Den som vanligtvis används för hudvård går under namnet Aloe Barbadensis Miller.

Historisk användning av aloe vera

I årtusenden har aloe vera-växten varit känd och använts för hälsa och skönhet. Namnet Aloe kommer från det arabiska ordet "alloeh" som betyder "glänsande bitter substans", och "vera" betyder ”sant" på latin.

Så tidigt som för 2000 år sedan betraktade grekerna aloe vera som ett universalmedel. Egyptierna kallade den för "odödlighetens växt". Redan i gamla Egypten och Grekland användes aloe vera för en lång rad ändamål som att läka sår, lindra brännskador och hudinflammationer etc (1). De egyptiska drottningarna Nefertiti och Cleopatra använde den som en del av sin skönhetsregim.

 Aloe vera har även en lång historisk användning i andra kulturer så som Indien, Japan, Kina och Mexiko. Alexander den store och Christopher Columbus använde den för att behandla soldaternas sår (1). Den första hänvisningen till Aloe vera på engelska var en översättning av John Goodyew i A.D. 1655 av Dioscorides medicinska avhandling ”De Materia Medica” (1).

Vad innehåller aloe vera?

Aloe vera innehåller cirka 99,5 % vatten och över 200 ämnen, var av 75 anses speciellt aktiva. Dessa inkluderar bland annat många vitaminer, mineraler, antioxidanter, polyfenoler, lignin, saponiner, salicylicsyra, enzymer och aminosyror (1) (2).

När man studerat plantan har man bland annat sett att växthormonerna auxiner och gibberelliner har en antiinflammatorisk verkan och hjälper till med sårläkning (1) (2).

 Några andra intressanta ämnen är antrakinoner som är fenoliska föreningar som traditionellt är kända som laxermedel. Man har även sett att aloin och emodin fungerar antibakteriella och antivirala (1) (2).

Aloe vera för hudvård

Precis som för många tusen år sedan är aloe vera fortfarande mycket uppskattad för hudvård. Den är känd för sina kylande, lugnande och vårdande egenskaper. Suverän för att att ge fukt och näring till alla hudtyper.

Några speciellt populära användningsområden av aloe vera gelen är för att hjälpa hudens återhämtning vid solbränna, brännskador, hudirritationer, insektsbett, hudsprickor och sår. Den är även uppskattad vid hudproblem som akne, eksem, rosacea, psoriasis och munsår.

Att applicera aloe vera:

•  Applicera aloe veran på väl rengjord hud och låt den absorberas.

•  Eftersom aloe vera innehåller mycket vatten kan den när den torkar upplevas uttorkande. I sådana fall kan du följa upp med en återfuktande kräm eller hudolja efteråt.

//Skriven av Mikaela Bjerring, kost- och näringsterapeut från passionforhalsa.se

Källor och referenser:

 (1) Aloe vera: A short review. Indian J Dermatol. 2008; 53(4): 163–166.doi: 10.4103/0019-5154.44785. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2763764/#CIT1

(2) Pharmacological Update Properties of Aloe Vera and its Major Active Constituents. Molecules. 2020 Mar; 25(6): 1324. Published online 2020 Mar 13. doi: 10.3390/molecules25061324. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC7144722/